Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konduktörens berättelser - När tåget gått ut fiån stationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ändtligen, ändtligen, Lotta! Jag trodde aldrig dessa
fyra eländiga dar skulle ta slut, men så länge jag orkar
måste jag sträfva för min familj.
— — — — — — — — — — — — — — — —
Roliga äro också bekanta, som familjevis varit och hälsat
på hvarandra. Hela värdfolket med barn och pigor och
informator ska naturligtvis ned till stationen, och där surrar då
som i en bikupa:
— Tack, älskade Lovisa, för dessa oförgätliga dagar. —
Gör om ’et så ä ni snälla. — Att få se ert förtjusande hem.
— Aldrig ska vi glömma er vänlighet. — Det blir förbaskadt
tomt efter er. — Min söta lilla rara Lova. — Vi komma att
gå därhemma och ledas vid. — Tack, tack! Adjö, adjö! —
Glöm inte bort oss. — Älskade Lovisa, har du lagt
pepparkakor i hattasken också! — Fick du beskrifningen på
marengerna? — Adjö! — Adjö!
Och allas ansikten skina och stråla af vänskap och
innerlig välvilja. Men ibland är knappt tåget ute af stationen,
innan de kära gästerna slå sig ned på soffan med en kraftig
duns och se tråkiga och sura ut och säga:
— Gudskelof att det här är öfver! — Hade vi trott det,
skulle fan rest dit. — Ja, di hade det riktigt pjaltigt. — Jag
var rädd han skulle vilja låna pengar af dig. — Och så
gammal hon har blifvit. — En riktig häxa. — Deras välsignade
kalfstek står mig ännu i halsgropen. — Ja, nu ha vi dem
naturligtvis öfver oss till sommaren, när de fara förbi på väg
till söta svärmor. — Det blir lögn; vi resa bort.
— — — — — — — — — — — — — — — —
För en femton år sedan förlofvade sig unge patron
Skalberg på Gysinge med rike garfverifabrikörens fröken i
Lemnerås. Herre Gud så sött det var, när hon följde honom till
stationen, då han varit och friat och fått ja. De hviskade
och kröpo tätt, tätt ihop i själfva kupédörren, och när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
