Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kokfruns iakttagelser - »Det var hans eget barn»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satte axeln mot dörren, när det inte gick på annat vis, och
kom in i ett rum, som visst var mycket hyggligt för att vara
så där nere i bottenvåningen, men skumt och enkelt i alla
fall och med galler för fönsterna liksom i källrarna.
Men detta såg jag inte förr än sen, för jag blef så benen
skallrade i mig i hela min syndiga kropp, för midt emot mig
stod ett fruntimmer, som ... ja, jag har, Gudskelof, aldrig
sett ett spöke, men di bruka beskrifvas på det sättet.
Kläderna voro en sorts mellanting mellan nattdräkt och
morgondräkt samt föllo tomt och slankigt omkring en utmärglad
gestalt med ett likblekt ansikte med hemska, blåa hålor
under ett par stora, insjunkna, blåa ögon, som stirrade
förskrämdt för tillfället, men sågo ut att vilja slockna hvar
minut. Håret var grått, men det var ändå nå’t, som sa mig
midt i häpenheten: »Den människan ä inte öfver di tretti»,
och så usel och eländig hon såg ut, så kunde en ändå genast
se att det var bättre folk. Hon stirrade på mig med
vidöppen mun och nästan hväste fram:
— Hvem i Jesu namn är ni?
— Jo, det är jag, som skall laga till kalaset. För all del
förlåt att jag störde, sa jag.
Då faller människan på en gång på knä på golfvet, slår
sina armar, som voro smala och hårda som pinnar, om mina
ben och hviskar:
— För Jesu Kristi namns skull, rädda mig, rädda mig!
Så rädd har jag inte blifvit i hela mitt lif, nej, inte en
gång då Amanda föll utför Bergströms trappa och fick det
stora såret i pannan — ta unnan luggen, Amanda! — ja,
jag var så jag inte kunde skrika, och vid mina fötter låg
mänskan och hviskade:
— Förbarma er ... jag är inte galen ... jag är inte
galen ... rädda mig för Jesu skull ... jag är inspärrad ...
jag vill ut ... jag vill dö i solskenet ... jag är inte galen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
