Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kokfruns iakttagelser - Det stora arfvet på Nyckleby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arfvingarna voro som om det varit krig och de kommit
in i ett eröfradt land. Det var i September och frukten var
mogen. Fruarna hade stora kappsäckar med sig och sprungo
och drogo upp frukt ur trädgården i stora förkläden dagen
före begrafningen. Mobergs ene pojke drack grädde så att
han blef sjuk, och Nettendahl och Brokvist letade upp den
ene konjaksbuteljen i källaren efter den andre, så att all
kunde de då omöjligen dricka ut på stället, utan den kom
nog i kappsäck, den också. En gång hörde jag tydligt hur
fröken Andersson sa till fru Brokvist: »Om inte tant vill låta
chiffoniern vara i fred, så säger jag till onkel Moberg», och
en utmärkt vacker soppslef af äkta silfver, som jag hade i
mina egna händer första kvällen, såg jag aldrig en skymt af
sedan Nettendahlskan gått ett slag genom skafferiet.
När jag gick mellan köket och visthusboden hörde jag
huru herrarne de gingo och kasserade gubben Karlbergs
doningar. »Skamligt att låta allting så förfalla.» — »Selarne
nere i stallet brista sönder i saknad af smörja. Hvad får en
för sådan strunt!» — »Han har godt och öfverbetalt
tjänstfolket för att plundra oss, släktingar.» — »Undras om alla
pengarna ä säkert utlånta?» — »Åh tusan, di har nog lurat
den snåljåpen.» — »Hva katten skulle gubben med en så’n
dyrbar kista!» Så där gingo de på hela dagen före
begrafningen, mellan det de gingo in i gubbens rum och stoppade
näftals med cigarrer i fickorna.
Det enda, som de inte trifdes riktigt med, var att en
gammal, gråhårig, men rödbrusig och vänlig kapten, som hette
Granberg, gick omkring där, alldeles som om han varit hemma
på stället. Han var den aflidnes bäste vän och närmaste
granne, och styrde och ställde lite, han också, och bad de små
Mobergarne, Brokvistarne och Nettendahlarne inte äta sig
alldeles fördärfvade på päronen, och höll fröken Andersson
sällskap, då hon ville gå och titta lite i linneskåpet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
