- Project Runeberg -  Lifsbilder ur svenska hem af Sigurd / Andra delen. Konduktörens berättelser m. fl. /
650

(1903) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En hundrakronas lefnadslopp - I barmhärtighetens tjänst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det gick flera år, kanska sju eller åtta — vi i vårt släkte
äro just aldrig så riktigt säkra på tiden — och jag upplefde
mer än ett äfventyr, som jag sedan skall berätta. Emellertid
hade jag återigen kommit upp till Stockholm och låg,
gammal och skrynklig, i den stora kassalådan i en stor, finfin
handelsaffär med hofleverantörsskylt prunkande öfver dörren.
Det var nyårsafton och klart, friskt vinterväder och mycket
folk i butiken, och hvar gång kassalådan drogs ut för
inhöstande af likvid eller för växel, hörde jag ett sorl, som
rent af bedöfvade mig.

— En hel tusenkrona! Förlåt, vet inte säkert om vi
kan ... jo, vänta! En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta och
sex tior ... Var så god. Ursäkta, den ena hundrakronan är
klistrad, ser jag.

Jag tittade upp. Det var Linder, hvilken förr en gång
varit min husbonde, som nu stod lutad öfver disken. Finaste
bäfverpäls hade han och briljantring och glänsande cylinder,
men o, hvad han var blifven gammal och grå och skrynklig i
ansiktet på dessa åren!

Medan hans magra, hvita fingrar samlade upp mig och
kamraterna på disken, hörde jag plötsligt ett rop från sidan:

— Åh herre Gud, det är ju ni!

Linder vände sig mot en liten treflig, af hälsa och godt
lynne strålande fru, i hvars kappa två rödkindade pojkar
höllo sig troget fast.

— Måtte vara ett misstag, min fru, jag ...

Hon lade sin lilla behandskade hand öfver hans egen och
bad med darrande stämma:

— Ack, följ med mig ett ögonblick!

Hon var tyst tills de hunnit in på en tämligen folktom
bakgata; då stannade hon och såg honom rätt in i ögonen
med en fuktig, glänsande blick:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:20:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lifsbild/2/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free