Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doktorns kusk - En som sköttes som han var sjuk till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
doktorsherrskapet var nära på det mest omtyckta af allihop. När
det var sommar och vi svängde upp å gårdsplanen på ett
ställe, och veranda och farstu voro fulla af folk och
gårdsplanen af ungdom och kransar och käppar och krocketspel,
så blef där ett lif och en glädje, som en knappast såg när
någon annan kom.
Herre Gud, mitt herrskap var ju så ungt och vackert i
början, och lifvadt och roligt och snällt och så lyckliga sins
emellan, så en kunde ha sitt eviga nöje af att bara titta
på dem.
Men fast de voro välkomna öfverallt och själfva gärna
voro ute, så var likväl doktorinnan aldrig så glad, som när
vi i rama hvardagslaget reste till kaptenens på Berga. Si
kaptenskan var hennes bästa barndomsvän och de höllo af
hvarandra som två systrar, och när de träffades flögo de
hvarandra om halsarna och kysstes rent som fästefolk.
Kaptenen och doktorn stodo och skrattade och sågo på. Bevars
väl, de voro mycket kontanta de också, men de hade inte
blifvit bekanta förrän de voro stora, fullvuxna karlarne.
Näst min matmor var kaptenskan det grannaste och
raraste kvinnfolk jag sett. Liten och fin som en flickunge och
ljus i håret och skinnet och mild som en morgonmjölk, och
så glad vid sin kapten, så hon såg på honom så jag tycker
han skulle känt det rent som om det börjat krypa i
stöflaskaften på en, när hon tittade en i ögonen.
Det var ingen fara med kaptenen heller; en stor, grann
karl var det och en snäll karl också — för det mesta.
Men han var inte kropp till att styra sitt sinne. När det
djäkliga humöret kom på honom, då något retat eller
förargat honom, var han som ett rytande lejon, och då darrade
hans lilla fru som ett asplöf, och ofta kom hon ut till droskan
och tog emot oss med gråteringar kring sina vackra ögon,
Gud välsigne dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
