Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doktorns kusk - En människovän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja si, di ä rysligt fattiga, å den fattie får lof tjäna en
styfver, när han kan.
— Jaså, de äro mycket fattiga. Ja, det såg så ut i stugan.
Kanske är ni nära granne och har hjälpt dem förr än i dag,
fast ni nog inte har något öfverflöd själf?
— Ingenting å tala om. En ä väl en kresten mänska,
vet ja. Men nock har ja mönna gånger mättat munnarna
där i torpet å gjort mönna trötta dagsverken för deras skull.
— Det var vackert, min gubbe, sa doktorn och hans röst
lät så rörd, som om han svalt något. Men detta dagsverket
skall ni åtminstone inte ha gjort för inte. Se här har ni en
tvåkrona.
— Gu välsigne homen! Tusen tack!
Vi voro nu framme vid häradsvägen, som låg öppen och
nyskottad. I detsamma kommer där en käring vankande och
skall just vika in på skogsvägen, då hon får se vår kutrygg
och säger på allmogens stilla, säfliga sätt:
— Go kväll, Kal Petter! Hur ä dä mä din kvenna? Har
hon barnat än? Jag hörde hon var sjuker i aftes.
— Håll! sa doktorn, knuffade mig i ryggen och
betraktade »Kal Petter» med en mörk blick.
— Ja, ajöss då! sa »Kal Petter» hastigt, lyfte på mössan
och tycktes ha brådt med att skubba sig åstad.
— Kom hit! röt doktorn, och »Kal Petter» lydde
motvilligt.
— Var det din hustru, lymmel!
Han strök af mössan, tummade den mellan fingrarna,
grinade litet förläget och sa:
— Ja, Gu hjälpe oss, te kynnelsmässe bler dä nie år sen
dä skrället å ja kommen ihop.
— Och det går ingen väg ut till häradsvägen på det där
hållet, icke sant?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
