Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Stora-Syster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot dem hade tagit det mesta af deras högsommarlif. Men
nu var kampen slut och den värsta fattigdomen tvungen
tillbaka ut öfver hemmets tröskel, och höstsol log öfver
hufvuden, som blifvit grå under tiden. Men snart kom omslaget
äfven här, innan man ännu hunnit flämta ut efter fejden för
lifsuppehället; och döden — en fordringsägare, som man inte
tänkt på, fast man betalt honom ränta hela tiden i långa
nätters hälsoförstörande arbete — kom och tog kamrer Bark
utan att bry sig om hvarken mammas tårar eller Annies och
Vivans jämmer.
Men fast döden aldrig kan bevekas att hejda sin lyfta
arm, så ser man dock stundom äfven benrangelsmannen
vekna. Han håller då visserligen icke inne i hugget, men
han hugger stundom om igen, när han ser två, som varit
för mycket för hvarann att kunna skiljas.
Och det var därföre fru Bark följde med sin Wilhelm
äfven nu och lämnade Annie och Vivan alldeles ensamma.
Annie var stora-syster med kraftig, högväxt figur, vackra
drag, bestämda, harmoniska, som hade de mejslats i marmor,
mörkbruna hårvågor öfver en hög panna, och ett par stora,
mörka ögon, som sällan logo. Hon hade varit med redan
under pappas och mammas mest bekymmersamma tid; hennes
första minnen voro förbundna med tårar öfver nötta kläder,
som inte kunde ersättas, med julaftnar utan högtidsstämning,
med sömnlösa nätter för hyran. Det var därför hon
brådmognade och var en tänkande kvinna redan vid fjorton års
ålder, det var därför de stora, mörka ögonen så sällan logo.
Vivan var lilla-syster, och ingen i hela kvarteret visste
hvad hon egentligen hette. Men när ett par fötter, smärre
än alla andra, buro en liten späd, graciös figur, mera sprittande
än någon annan, öfver trottoaren bort emot pensionen, då
sträckte mammorna fram hufvudena i fönstren och logo och
mumlade: »Vivan!» Och när en röst mera klingande än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
