Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Ånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han skylde ansiktet i sina händer af skam, då han mindes,
att det var sant, och för första gången efter ... efter det
där förfärliga förmådde tårarna lösa sitt fängsel.
Och hvad hade de tvistat om? Åh, hvad han hatade sig
själf? Ack, då han erinrade sig huru smått, huru uselt
obetydligt, huru försvinnande ringa det varit, som ställt sig
mellan dem, trodde han nästan, att han varit vansinnig då.
Det skulle han ärligt säga hen... åh intet, intet kunde han
säga henne mer!
Hvart skulle han fly? Hvart han gick, stod han midt i
ett kulregn af minnen, som varit kära en gång, men som nu
sargade honom till blods då de mötte hans blick.
Till soffdynan där hade de valt zefirgarn och silke
tillsammans, och när de kommit hem och hon satt på hans knä
och mönstrade färgerna och höll upp dem mot lampan, kysste
han henne midt igenom den bruna härfvan ...
Gardinerna i förmaket hängde nystrukna och jungfruligt
hvita. Det var det sista arbete hon gjort för hemmet. Nu
fläktade de fram och åter i draget från fönsterventilen och
böjde sig nyfiket mot dörren till salen, alldeles som ville de
säga: »Så vakna då en gång, lilla fru!»
På skrifbordet såg det ut som vanligt. Konvulsiviskt grep
han ett »sammandrag från statskontoret» och bläddrade
nervöst fatt på sidan 71. Han skakades som af frossa. Var det
väl möjligt? Just på den sidan hade han varit, då hon kom
springande in i rummet, lade sin runda arm om hans hals,
sin lågande kind mot hans skäggiga, fula ansikte och
snyftade: »Gustaf, Gustaf, hela tvätten är förstörd!» Otåligt
hade han då lossat sig ur hennes famntag och lindrigt
förebrående svarat: »Men käraste lilla, du ser ju att jag arbetar!»
Ack, nu skulle han velat gifva sin själs salighet för att bli
»störd» så där ännu en enda gång ...
Men hon störde honom inte nu. Blek och tyst låg hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
