Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Första Maj i prästgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det förunnas mamma och barnen att hälsa den gamle på det
nya tjänsteårets första dag, och flickorna nästan snyfta fram
sitt: »Gud välsigne pappa! Måtte vi ännu länge, länge ...»
Så kommer det oundvikliga; i höstens dar eller i lifvets
fulla kraft faller väktaren i Zions gårdar, han tågar in i sin
kyrka för sista gången, men hans stämma är tyst, hans trötta
steg tona ej mera framme i koret, han bäres af vänliga
händer, den gamla nötta kaftanen har bytts i en ny, fin, svart
dräkt af furu från boställsskogen, han stannar utanför altarets
rund och det är en annan stämma, som läser ur handboken.
Och när det är slut med allt hvad rätt och nåd och
»nådår» heter, så kommer omsider en första Maj, som rycker
den bortgångnes kära ut ur herdetjället, bort från hemmet,
om hvilket de nästan glömt att det ej var deras eget, riktigt
deras eget. Och vårsol må lysa, knoppar svälla och lärkor
jubla om tidig vår; i prästgården är dyster höst tills de gamle
flyttat ut och de nye dragit in.
Där i salen, på det stora bordet stod den rika
blomstergärden med sina varma välkomsthälsningar när den nye
kyrkoherden kom. Blommorna äro vissnade och händerna, som
ifrigt grepo dem, likaså. Farväl, farväl!
Där i fönstret syntes det så väl på långt håll från vägen
när pappa kom åter från sockenbud och läsmöten, tröttare
och tröttare för hvarje år som led, men vänligt nickande åt
de sina. Nu har han själf gått den mörka stig, öfver hvilken
han sökte breda ljus för andra. Farväl, farväl!
Där i förmaket stod han, när han vigde Julia och hade
svårt att komma till rätta med vigselformuläret för gråt, och
härinne på »expeditionen» var det han lade locket på lilla
Astrids kista. Nu ha de träffats däruppe. Farväl, farväl!
Så stänges dörr efter dörr, så ryckes bit efter bit af det
gamla bort, och sist glider vagnen förbi kyrkogårdsmur, och
svårast kännes afskedet från »rummet, där de hafva lagt honom».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
