Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den svarta elden i sin hätska blick... Min Gud, sådana
fantasterier! Otto fick lust att stiga ur vagnen för att komma
in i en annan tankegång, men han kände sin vilja totalt
förlamad under den andres inkvisitoriska blick. Så satt han
där fastnaglad vid bänken med ett växande tryck öfver
bröstet och en växande rädsla i blodet.
Ändtligen stannade spårvagnen vid Humlegården. Den
okände gick ut, samtalande med sin granne, och åter tyckte
Otto sig uppfatta sitt eget namn. Strax därefter steg också
Otto ut, lättad öfver att vara ensam, men fortfarande plågad
af denna kväljande visshet, att detta möte icke skulle blifva
det enda. Han grubblade häröfver under sin ensamma
måltid. Missmodet följde honom hack i häl som en trist kamrat
ännu, då han på eftermiddagen vandrade upp för de tre
trapporna till sitt rum på Sturegatan.
Däruppe hos sig brukade Otto eljes alltid få sitt humör
igen. Själfva rummet var så ljust och gladt med sin vida
utsikt öfver Humlegårdens planer och lummiga löfhvalf,
villastadens ljusa kvarter och längst bort Liljanskogen, som
omgärdade staden med sin ringmur af dunkel grönska. Men
mest bidrogo rummets minnen att bringa Otto i jämnmod.
Det fanns knappast en vrå därinne, vid hvilken icke någon
ljus och klingande hågkomst lefde kvar, minnen från alla
gångna år, sedan Otto först ankommit till Stockholm för
att blifva litteratör. Det var minnen från de unga dagarna
med deras vingstarka entusiasm och ostäckta förhoppningar,
deras arbetslust, rusande som ett ädelt vin, minnen af
genomkämpade bildningsprocesser och kampen för en lifsåskådning,
som brottade sig till klarhet, af långa arbetsnätter, då boken
man läste fick en mer fantastisk glans och ens tanke en
stoltare flykt under småtimmarnas ljudlösa tystnad,
intellektuella ansträngningars frigörande rikedom.
Men sedan Ottos förlofning förra hösten hade rummet
fått en ny skala minnen af en ännu innerligare och
intimare art. Ty allt sedan den dag hans fästmö först stod
in effigie på hans skrifbord, riktande till honom sin
välkomsthälsning, så fort han lade från sig hatten, och lät
hans arbete glida raskare undan genom sin blick af ömt och
kärleksfullt intresse, hade rummet förvandlats. Detta
damporträtt förlänade med ens publicistens studerkammare, ramen
för celibatairens ensamma sorg och glädje, den förtroliga
lyckan i ett hem, hvars tröskel man icke kan beträda utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
