Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att mötas af en varm bölja af tillgifvenhet, af ett långt
famntag af tröst och hägn.
Men i dag ville Ottos misstämning icke ens häruppe
gifva med sig. Hans sjukliga exaltation och trötthet, det
agg, som under långa månader af beständigt grubbel öfver
tidsrörelserna afsatt sig i hans själ, mötet i spårvagnen
slutligen, som kväljde honom på ett så oförklarligt vis, allt
smälte samman till detta djupa svårmod, som kan fatta
människan äfven när hon tror sig hafva framgången som
säkrast i sin hand, aningen om, att något snart skall brista,
som med ett slag dräper ens lycka. Tungsint blickade han
ut genom sitt fönster. I solnedgångens sista skimmer
fick septemberdagens klarhet en så immateriell och eterisk
glans, att den skrämde som en lungsiktigs allt för
genomskinliga hy. Solen dog i förbleknande reflexer längs
fönsterraderna. Därute i Humlegården svepte vinden genom de
gröna kronorna, ref då och då af ett blad, som kunnat lefva
längre, hvirflade det om i luften och lät det dö i sanden ...
Och den rysning for öfver Otto, som är rädslan för
ålderdomen, rädslan för den grå tiden, då känslan fryser i vår
barm och våra hjärtan slå trögt och dorskt; och den klocka
ringde för hans öra, som är tanken på döden, tanken att
ens afsikt och ens handling en gång skola multna lika
fullständigt som det döda bladet därute, att af hela den
fyllighet, som bildade ett jag, skall intet lefva kvar mer än ett
tynande minne, en bleknande bild, som en hjärncell endast
med arbete kan hålla fast.
Otto strök med handen öfver pannan. Han ville slå bort
sina tunga tankar. Så tog han sin fästmös porträtt i handen,
och medan han väntade på henne själf, lät han alla skiften
af sin bekantskap med henne stiga upp för sin fantasi i
den nyckfulla följd af taflor, i hvilken våra minnen gömma
det förgångna. Liksom ur ett soligt töcken steg bilden
upp för hans syn, som hon såg ut den första kvällen, han
råkade henne. Huru förunderligt noga in i de minsta
detaljer erinrade han sig icke den aftonen!
Det var på en litterär supé hos en af Stockholms vittra
damer. Ehuru gammal tidningsman och socialpolitisk
skriftställare, kände sig Otto dock en smula främmande i denna
poetiska krets, där så godt som hvarenda medlem
åtminstone genom en volym dikter eller noveller visat en
beundrande samtid, hur långt han hunnit i sånggudinnornas
bevågenhet. Värdinnans ideal var 1700-talets franska salong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
