Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var vår, att man var ung och fick vandra på tu man hand
med den man höll af, höll af in i bleka döden.
Storskrattande som två ostyriga barn gåfvo de sig att springa
upp för de gröna backarna, så att den gamla häxan, som
skänkte ut vattnet vid källan, sneglade förbluffadt på dem
med sina sura ögon, medan hon med vemod tänkte tillbaka
till Uggelvikskällans klassiska tid, då lenonskjortlar och
nankinsbyxor svängde kring buskarna hela de långa
Valborgs-mässonätterna, och Filikromens visa fyllde luften med sin
stojande munterhet... Så ströfvade Otto och Annie hela
guds långa dag samman i Stockholms omgifningar och
åter-kommo först sent till staden, när majkvällen redan gjutit
sin drömfina skymningsdager öfver Stockholms höjder och
vatten. Rusiga af vårluft skildes de åt och slumrade in
med en trötthet öfver sina lemmar, som skulle de under
natten växa i kapp med plantor och blad för att som de
med nytt friskt blod och ny lifslust möta nästa soliga
majmorgon.
Här slutade plötsligen alla bilder för Ottos syn. Det
var som hans minne gått i lås, och upprörd dolde han ögonen
uti sin hand. Hur långt, långt borta stod icke redan denna
ljusskimrande majdag och ändock hade blott några månader
förgått sedan dess. Hvarför hade den förflyktigat, don
dagens stämning af vår, omedelbarhet och lycka? Hvad
hade denna sommar växt upp inom honom, som hindrade
honom att vara glad? Hvad hade händt, för att detta varsel
om olycka beständigt skulle slå sitt svarta vingslag öfver
hans hufvud? ... Han begrep icke orsaken, men det förekom
honom, som tillvaron åter började förlora den rikedom, som
denna vinter berusat hans sinne och gjort hans lifssyn fri
från vrånghet och dogmatism. Företeelserna skrumpo åter
samman till skemata och människorna till rubriker. Och
dessa skemata och rubriker dömdes i en handvändning,
några kallades goda och andra onda. Det hela var abstrakt,
höger och vänster, men icke lif och människor. Men det
var icke nog därmed — denna de gamles triumf —
reaktionen låg öfver honom som en mara. Det var icke en
missräkning, icke en kränkning, liten eller stor, hvilken
drabbade honom själf eller någon af hans vänner, som han
icke genast förde tillbaka till detta osynliga spöke, som
förbittrade hela den unga generationens lif. Han blef till sist
formligt själssjuk af allt detta — hur liade icke mötet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
