Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det fanns därjämte något helt annat i denna musik,
en helt modem känslogång, all denna halfklara längtan, allt
detta obestämbara svårmod, som en nutidsmänniska
omedvetet erfar tusen gånger i sitt lif, vid åsynen af en
stjärn-strödd himmels oändlighet, vid mottagandet af ett bref från
fjärran länder, som man icke sett, men i hvilka kanske just
lyckan väntade en, ja, till och med vid det dagliga,
förströdda betraktandet af fickuret, som berättar oss, hur fort
och hur innehållstomt de gå, vårt lifs njuggt tillmätta
timmar. Det är smärtan öfver dagarnas, årens grå
enformighet, längtan efter något förmer än den karga kost,
hvardags-lifvet bjuder på, längtan att känna lifvet rikt, och icke som
dagligdags i futtiga homöopatiska doser.
Allt detta smälte samman i Wagners musik till något
ojämförligt. Att höra den var som att förstummas inför
en lycka, för stor för människobröst att bära. Att med
Parcifal nå upp till Montsalvat var ljuft och farligt på en
gång som bekantskapen med den idéernas rena och
förtunnade lifsluft måste vara, om hvilken stora tänkare drömt.
På detta vis lefde sig Otto, ehuru själf upptagen af
mer fackvetenskapliga studier, in i dessa artisters
föreställningsvärld. Han var med på vinterförmiddagarna, när
man satt länge på kaféerna vid ölsejdeln eller absintglaset
— det sista såg så franskt och fördärfvadt ut — och på
eftermiddagarna, när man dref genom staden med händerna
i fickorna, och skymningen ikring gjorde sällskapet
meddelsammare än vanligt. Det var i dessa timmar, som oskrifna
dramer diskuterades och scener och repliker hallucinerade
för ens ögon i djärfva, fantastiska konturer; kompositören
gnolade ett tema i sin nya suite, målaren gjorde ogenerad
af kringsittande eller förbigående en hel pantomim med
händerna för att klargöra idén till en ny tafla. Och man
lyssnade till dessa planer i kärlek och respekt, därför att man
kände skälfva genom dem alla en lifsuppfattning, som var
dyrbar för en själf, en känsla, som äfven inom ens eget
jag anslog en intim och darrande sträng.
Men gladast tecknade sig dock detta kamratskap, när
man en kväll slog sig samman till ett symposion och mellan
dussinet och tjoget till antalet samlades i festvåningen i
någon af restauranterna. Det var redan i trapporna ett
jubel öfver att råkas, och vinterkylan, som låg skarp öfver
gatorna, ökade behaget af att träda in i en festligt smyckad
matsal med ljus i kandelabrar, blommor framför kuverten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
