Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så tedde sig dessa år, så rika på hopp och ungdom.
Helt visst, det var fullt upp af hån och motstånd, men hvad
kunde det göra? Ens dag skulle i alla fall snart randas.
Det gamla var så gammalt, att dödsklockan snart måste
ljuda öfver dess sotsäng, och då var ens egen tid
tron-arfvingen, som blott väntade på det gamla utropet: konungen
är död, lefve konungen! för att stiga fram, sätta kronan på
hjässan och i sin tur triumfera öfver belackarne.
Ja, så hade det varit. Otto drog en lång, djup suck,
där han i ensamheten satt och synade sina minnen. Så
hade det varit, men hur var icke nu allt förändradt och
för-därfvadt, och hur föga hade verkligheten gifvit uppfyllelse
åt hvad man drömt om och hoppats under dessa gångna
dagar. Den konstens, tankens, känslans emancipation, som
var den unga kretsens gemensamma förutsättning, utan att
något meningsbyte därom behöfts, stod nu i hårdare bann än
kanske på en mansålder, den gamla kamratkretsen var själf
splittrad och förintad. Många hade dragit sig bort till
någon undangömd vrå för att få odla sin kål i fred,
uttröttade på att under massans applåder bli smädade af livar
tanklös gycklare och ryckande på axlarna åt dessa års unga
hopp och unga vrede. Andra stodo som Otto kvar i
dagsstriderna, men nertryckta af den sorgmodiga känslan af att
vara en handfull utposter, dömda att offras upp. Med möda
värnade man sitt lilla öde mot fiendernas mäktiga lock out.
När man samlades, hade man blott bitterheten att göra
sig skadelös med, detta vanmaktens och de förföljda
minoriteternas vanliga vapen, som är så tväeggadt — ty det
sårar lika mycket den som för det och den som träffas
däraf. Men det var också bittert att just vid ingången af
sin mannaålder mötas af en reaktion, som ej skulle låta en
se förverkligadt något af det, som ens ungdom gjort
dyrbart för ens hjärta, att kanske behöfva använda all sin
mannakraft för att hindra dunkelmännerna att återförvärfva
den terräng, som redan vunnits under kamp och
ansträngning af ens fäder.
Så räsonerade den öfverspände och ohjälplige drömmare,
som lydde namnet Otto Imhoff, i det han åter kastade ett
hatfullt ögonkast på Hesslers porträtt framför sig. Ja,
Hessler, han kunde triumfera — han hade sett sin sådd
mogna. Hur hade han icke hetsat fördomarnas stora koppel
emot de unga och talat om ungdomens fördärfvare,
marodörer, herostratiska ryktbarheter ända till dess borgarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
