Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa, och visste till punkt och pricka hvad do gingo för.
Spanska cortez och den bulgariska sobranjan hade lika litet
några hemligheter för honom som kulturparlamenten. Han
fröjdades och led med det radikala partiets öden öfver hela
världskartan, men lifligast intresse ägnade han dock, som
billigt var, partimanövrerna hemma, och aldrig var han mer
i sitt element, än när han genom en plötslig partichoc tog
lofven vid ett val eller öfverrumplade någon fredlig och
oberedd stämma. För öfrigt var han hjärtegodheten och
välviljan själf, ett af dessa stora, älskvärda barn, i hvilkas
sällskap ens eget skratt blir hjärtligare och ens lynne lättare
än eljest, meddelande till höger och vänster något af ett
varmt hems belåtenhet.
Precis som Otto föreställt sig de båda vännerna, fann
han dem strax därpå i deras vanliga hörn af kaféet.
Whiskyflaskan stod framför dem, och de refvo sockerbitar mot
citron, kännande sig milshögt öfverlägsna den stora obildade
massan, som använder citronskifvor i sin toddy utan att
förstå, att denna frukts mest karakteristiska smak finnes i
skalet. Otto slog sig ner, bryggde sitt fluidim, och så drack
man hvarandra till med en kort blick öfver glasen, som sade
så mycket som, att allt var i sin rätta ordning, precis som
sist och härnäst, samt att saker och ting nog voro trista i
allmänhet och i synnerhet, men att det ändock var någon
vån, så länge man kunde sitta samman vid ett rykande glas
whisky. Och den varma drycken med sin vidbrända smak
gaf en liemtreflig illusion af, att man satt och drömde
framför julbrasan i en öppen kakelugnshärd och kände ångan
från sprakande ekknubbar slå mot sitt ansikte.
Samtalet uttömde hastigt dagens nyhetsförråd, och sedan
lirkade hvar och en samspråket i riktning mot sin egen
persons tycken och förkärlek. Hjort talade om Krapotkin,
Waern om en toryseger i England, och han drog sitt långa
skägg och sökte se politiskt dyster ut, utan att dock
nämn-värdt lyckas förmörka sin humoristiska Gambrinusfysionomi.
Så beskref Hjort några sjukbesök han gjort i
arbetarkvarteren vid Liljeholmen.
»Ja», slutade han, »vore jag romanförfattare, skulle
jag taga till ämne ett sådant där stort bolagshus’ historia,
skildra det allt från det byggdes, hyresgästerna, som bo i
fukten och armodet i de grå rummen och slutligen barnen,
som växa upp därinne, skjutande upp på gården som ogräs
för att sluta som förstärkningssiffror i vår statistiks dystraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
