Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
het, som skapat skogsråna, myrens irrbloss och furumons
huldra.
Midt i ett dylikt äfventyr brukade man störas af
jungfrun, som kom in. Med en suck stannade fru Ida midt i
en mening — hon visste, att nu var denna stilla timme och
dess sällsynta stämning af förtrolighet förbi. Det var aftonens
post som kom: bref, tidningar, korrektur och böcker, alla
de bullrande fridstörarne utifrån. Hessler sprang upp, kastade
sig nervöst öfver sin korrespondens. Från sin låga stol
vid brasan iakttog fru Ida med stigande spänning minspelet
i hans ansikte. När han slutligen grep Stockholmsposten,
klack det till inom henne. På sista året hade denna
tidning blifvit själfva hufvudfienden till hennes lugn; där skref
ju Otto Imhoff, denna unga galnpanna — fru Ida använde
ofrivilligt i sin tankegång sin mans uttryck — som slumpen
låtit bo i samma hus som de, och det var henne en daglig
orsak till undran, hur denne unge man, som såg så vek och
barnsligt lycklig ut, där han gick med sin fästmös arm i
sin, kunde vara så djupt fördärfvad och hysa sådana
förfärliga åsikter. Hade han nu också i dag skrifvit några
gemenheter mot hennes man? Ja, det måste vara en artikel
igen — hon kunde se det på det uttryck af förbittring, som
flög öfver Hesslers ansikte.
»Är den uslingen nu framme igen», ropade den unge
amanuensen och sprang upp. »Och den skall man vara
tvungen att möta här i trapporna alla dar ... Gud vet hvad
han kan taga sig till. Jag tycker, han stirrar riktigt hemskt
på en, när man möts.»
Hessler instämde. Han kastade tidningen ifrån sig och
gick med stora steg af och an i rummet. Han talade för
sig själf afbrutna ord om bitterheten af att dag ut och dag
in se sin gärning misstydd och förhånad. Det var en verklig
grämelse, som sjöd inom honom, men hans åtbörder voro
offentlighetens stora och oäkta, och hans röst fick något af
skådespelarens beräknade patos.
Så tog han sina papper och gick tyst och mörk in i
sitt arbetsrum. Det kom en tung förstämning öfver kretsen,
och strax därpå bröto barnen upp. Fru Ida blef ensam i
den tysta salen. Brasan hade brunnit ned. Väggurets
pickande hördes sträffc genom tystnaden. Fru Ida sökte
läsa vidare i sin sagbok, men det var, som orden plötsligt
förlorat all kraft på fantasin. Rummet var fullt af
offentlighetens stora ord, och leende i mjugg skyndade sagovärl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>