Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dens bebyggare mot dörren. En gammal fru, som ej var
lycklig, blef ensam kvar vid en kolnad vinterbrasa och en
sagbok, som ej ville gifva illusion. —
Tre trappor upp i samma hus låg Otto Imhoffs rum,
med dess dubbla karaktär af förmak och studerkammare.
Det fanns en smyg därinne med soffor, blommor och små
broderade möbler, som bar prägel af hem och kvinna, utan
en skymt af ungkarlslägenhet, och en annan med skrifbord,
bokhyllor och stora högar med tidningar och broschyrer,
som skvallrade om skribleryrket. Själf tycktes Otto en
smula förändra utseende allt efter de delar af rummet, i
hvilka han befann sig. När han på den lilla chaiselonguen
mellan blomsterbordens doftande växter väntade på Annie,
hade hela hans figur en lycklig ung dandys älskvärdhet.
Mun och ögon logo skalkaktigt och fint. De hvita
fingrarna rörde ofrivilligt vid broderiets frans i en otålig lust
att smeka. Med den intagande motsatsen mellan de
drömmande ögonen och den styfva hållningen, mellan den veka
munnen och de martialiska mustascherna liknade han en
älskare i ett italienskt maskspel, som på lek antagit något
af capitanons krigiska värdighet. Det var uteslutande en
människa för sig, som sörjde och gladdes med sitt innersta
och äkta, och med handen sträckt mot sin älskade vandrade
genom människohoparna på en drömd stig. Men när han
slog sig ner vid skrifbordet modifierades hans yttre. Han
blef med ens mannen som har andra bakom sig och talar
i fleras namn, med ett drag af sektledarens salfvelse öfver
sin person. Medan han skref, upprepade han orden med
folkmötets effektfulla tonvikter och gester, som voro
deklamatoriska.
Denna januarieftermiddag hade Otto helt och hållet sin
officiösa min, där han satt nerhukad öfver ett pappersark
och tyckte sig icke finna nog starka tillvitelser för den
polemiska ledare han författade. Tid efter annan kastade
han pennan och lyssnade med ett förhårdnadt drag af skrämsel
öfver sitt ansikte. Det var alltid en och samma
hörselhallucination, som plågade honom, bullret af någon, som
långsamt steg uppför trapporna och närmade sig hans dörr,
— men alltid med samma tunga gång och samma hotfulla
rytm öfver stegen. Det blef till sist outhärdligt. Otto
smög sig på tåspetsarne till dörren och tittade ut. Ingen
människa syntes till, men han hade icke väl satt sig igen,
förr än det dofva trampet på nytt genljöd i hans öra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
