Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slöt han en sekund ögonen, var det som dörren flög upp
för ett isigt vinddrag, och Hessler trädde in. Otto vågade
knappt se upp af rädsla att finna fiendens resliga gestalt
lutad öfver karmen af sin stol.
Två månader hade förflutit, sedan Hessler flyttat in i
huset, och för hvar dag som gått, hade Ottos oförklarliga
oro blifvit starkare. Tanken att Hessler förföljde honom
hade bemäktigat sig honom som en fix idé, hvilken han
förgäfves sökte le bort — den terroriserade honom med
mörka aningar och syner om öfverfall och blod. Den sög
näring ur dagens minsta obetydligheter, seende hat i blickar,
skadeglad triumf i skratt, och faror och försåt bakom dörrar,
som öppnade sig, omskapande det borgerliga huset med sina
lugna trappor till en fantastisk skräckens boning, där allt
varslade undergång: Hesslers min, när man möttes, ett ord
hördt i förbifarten, ett obekant ansikte, som plötsligt dök
fram i en trappafsats. Och när Otto utmattad af alla dessa
oräkneliga sinnesrörelser sent på aftonen släckte sitt ljus,
slog mörkret hemska ljud af ängslan för hans öra.
Half-sofvande och halfvaken drömde han vilda feberdrömmar,
som i sin trollspegel förvredo dagens intryck. De växlade
i småsaker, dessa drömmar, men kunde dock alla återföras
som till en grundtyp, i hvilken Ottos egen oro på ett
egendomligt vis förband sig med en af dagens rymningsliistorier.
Otto såg sig själf sitta och studera en af Hesslers
artiklar på sin egen redaktionsbyrå. Men bäst han läste, flög
tidningen ur hans hand som ett lefvande väsen med två
stora, hvita vingar, och gripen af vansinnig ångest kastade
Otto sig på döi’ren och kom ner på en gata. Det var en
oändlig avenue, snötäckt med flämtande lyktor i hörnen,
och barhufvad sprang han som för lifvet, förföljd af steg,
som nalkades från alla håll. Tungt som af regementen
trampade de ner för backar, knarrade mot snön och
gensköto från svarta gränder. I en allt vildare flykt ilade
Otto vidare, förbi ansikten, som han sett, han visste icke
hvar, och hus, som han varit i, han visste icke när...
Andtligen slog han sig fram genom trängseln vid en
järnväg och kastade sig handlöst in i en mörk vaggon. Så
tog en aldrig lyktande hetsjakt vid genom okända
kontinenter och städer, ner för floder och ut på en hafsbukt
med hvita gäss, och öfverallt följdes han i hack och häl af
Hessler och dennes hundra handtlangare. Han bytte tåg.
Han kröp ner i en trång koj på en ångare och gick genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
