Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men samtidigt med att alla dessa bilder af döden dröjde
som en sorgmarschs dofva ackord i hans själ, rörde sig
också lifvets instinkter inom honom med en våldsam lust
att lefva, och hans ängslan tog plötsligt formen af en
feberaktig åtrå efter ett försvarsvapen. Han skulle i alla
fall sälja sitt lif så dyrt som möjligt. Ett vapen, ett
vapen. Hans hand krökte sig efter en revolver som ett
barns fingrar efter en leksak, och utan öfverläggning
vände han in på en annan gata och gick rakt på en
vapenhandel.
Men när han väl steg in i butiken, ångrade han bittert
sin idé. Han stannade strax innanför tröskeln och blef
likblek i ansiktet. Det föreföll honom, som han var
genomskådad, som bokhållaren, som stod bakom disken, läste i
hans inre som i en öppen bok. Otto fixerade honom och
tyckte sig finna belåtenheten öfver en gissad hemlighet i
leendet kring hans mun. Otto skulle blott behöfva säga
sitt ärende, och han skulle le ännu bredare och ropa: »Otto
Imhoff, jag känner er!» Och medan han säger detta, gifver
han ett tecken i fönstret, så att polisen kommer...
Otto teg, men tystnaden blef omöjlig. Så började han
tala med en stämma, som förekom honom tjock och
främmande som kom den ur en annans strupe. Men commis’en
blott log och bugade. Han tog fram några revolvrar, strök
öfver deras blanka pipor och lekte med dem på disken.
Han hade en hvit, mjuk hand med en grön sten på
ringfingret.
»Det här är nyaste modellen», sade han.
Otto tog en i handen, och samtidigt var det som om
han i ett ögonblick varsnat en hardt när oräknelig mängd
af bilder — det var en lång kedja med händelser, som skulle
inträffa från och med morgondagen ända in i framtidens
dunklaste år, och alla dessa scener såg Otto för sig i en
och samma sekund med visionär tydlighet. Det var han
själf, som gick emot Hessler med revolvern i sin hand, och
Hessler, liggande utsträckt framför honom, med ett märke
efter en kula i tinningen, ett svart hål icke större än en
ärt . . . Förfärade ansikten sprungo till, och plötsligt bredde
sig kring honom ett tomrum, hvilket som en trollkrets skilde
honom från allt och alla . . . Det var en sal med en domare,
som talade ord, som Otto icke begrep, medan bakom honom
mångtaliga röster sorlade, med hvilka han en gång glammat
och skämtat, men hvilka nu nämnde hans namn med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
