Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa straffdomar, som eljes voro så förtroliga i hans mun,
läto i dag underligt främmande och hårdt. Det var som
alla dessa stränga ord med ens fått en ny innebörd, och
han upprepade dem ett efter ett, lyssnande på deras klang
som på en stämgaffels vibrationer. Hvilken skrällande ton
af hat och själfrättfärdighet! Var detta den stora,
högtidliga maning, som han tagit till lifsmission att ropa i öronen
på de ljumma och tanklösa? Kunde den yttra sig så, den
heliga vrede, som flammar upp i eldskrift, därför att den
skjuter upp ur den dolda kärlekens varma glöd?
Så frågade Hessler sig själf utan att våga svara. Men
medan pingsteftermiddagens vårljusa klarhet lyste öfver
manuskriptet i hans hand, började det gamla språket om
den ljudande malmen och den klingande bjällran ljuda genom
hans själ, aflägset, som uttaladt ur decenniers fjärran, men
dock så välbekant, med den manande ömhet öfver orden,
som hans mors tonlösa stämma ägt på sin ålderdom. Ett
ögonblick slöt han ögonen och drömde. Men strax därpå
for han till, som om han ertappat sig själf med en
barnslighet, kastade manuskriptet ifrån sig och började gå af och
an i rummet.
»Alltsammans är den därs fel», mumlade han
förtryt-samt, i det han stannade framför den döde med en liflig
önskan, att polisen snart skulle hämta liket till bårhuset.
Så länge den gamle motståndaren låg därinne, med ansiktet
blekt som en martyrs, med evighetsprotesten på sina stumma
läppar, kändes allt det trovissa och säkra i hans natur
för-lamadt. Döden satte sin rad af frågetecken efter hans
tankars små resonemanger. Med en svarslös mans ovilja
betraktade han denne fiende, som till och med efter döden
ägde kraft att bringa honom ur fattningen. Men medan
han stod där och fixerade Imhoff, blef hans blick allt blidare,
intill den helt färgades af tungsint medkänsla.
Det fanns icke längre en skymt af fanatikerns
hätskhet öfver den unge mannens anlete, fast mer låg öfver det
bleka ansiktet ett drag af osäkerhet och svårmod, som
stämde Hesslers hjärta vekt, rörande honom som en likhet,
som en förtrolig melodi. Min Gud, kunde det vara möjligt!
Det var ju hans ende son, som den döde liknade, icke i
drag men i uttryck — båda hade de nyss lämnat ungdomen
och beträdde i tvehågsen melankoli mandomens tröskel. Det
var en och samma ålderskris, som för ett ögonblick närmat
två eljes olika fysionomier, och Hesslers hjärta krympte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
