Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plötsligt samman i denna blinda oro, som åsynen af sår
och död låter oss känna för våra kära.
Att mista sin son — det gick en rysning genom Hesslers
själ vid blotta tanken därpå, och samtidigt föll det honom
in, att den döde som låg framför honom kanske också hade
en far i lifvet, en man liksom Hessler själf törhända, en
gammal man som hoppats ett men tillvaron skänkt ett
annat, men som kunnat resignera, i det han öfverflyttat på
sin son den samlade arfvedelen af sin hänförelse och sin
kärlek.
Och allt vemodigare blickade Hessler på den döde.
Innebörden af ordet död blef för hvar minut verkligare
och mer förfärande för hans tanke. Otto Imhoff var död.
Det var icke blott en kropp, som skulle myllas ner för
att förruttna, men en hel värld för sig, som skulle
jordfästas och glömmas, en liten värld, men hvilkens längtan
dock varit vingstark nog att nå den stora omvärldens mest
dimblå gränser, en liten värld, men hvilkens förstånd dock
ensamt gifvit ordning i företeelsernas virrvarr och hvilkens
tankar lyst som solar öfver gångna tider, liksom öfver tider
som skulle komma. Och allt detta obeskrifligt starka och
oberäkneligt rika kunde på ett ögonblick brista i tu som
en såpbubbla... Otto Imhoff, hör, hur började icke själfva
namnet, som en gång för Hessler innefattat så mycket lif
och så mycken protest plötsligt ljuda tomt och utan mening,
redan anfrätt af dödens röta.
Millioner människor skulle födas, men bland dessa
oändliga tal af lif skulle aldrig det återkomma, som slocknat
nyss, aldrig den sammansättningen af tankens och lidelsens
atomer. Aldrig skulle någon sörja eller jubla som han,
aldrig någon uppstå med samma färg öfver sitt hopp eller
samma skräckbilder i sin ångest, aldrig någon se samma
syner som han i solnedgångens skyar eller mena detsamma
som han, när han tryckte vännens hand eller kysste sin
älskades läppar. Det evigt oscillerande och lilla, som bildat
hans personlighet, lidelsens säregna takt i hans blod och
tankarnas egendomliga syskonskap i hans hufvud, åtbörden,
med hvilken han strök håret ur pannan eller lade handen
om foten på sitt vinglas, allt detta skulle evigt glömmas.
Ingen biograf skulle kunna uppteckna det, intet minne
bevara det, icke ens den närmaste anförvantens, där det girigt
som en bettlarhand letade bland bref och reliker för att
än en gång få se bilden lefvande framför sig. Blotta skuggor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
