Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var det minnet kände, skuggor med stela rörelser och drag,
med leenden som ej kunde gå öfver i gråt och pupiller,
som ej kunde växla uttryck. Och dessa skuggor, hvilka
man än ville sällskapa med och famna genom den tomma
rymden, de bleknade och krympte för hvarje år som gick,
in till dess den uslaste komparsen i ens lefnad stod lika
klar för ens inre syn som den, med hvilken man blandat
blod. Men människorna gingo på sina kyrkogårdar, lekto
med marmor och inskrifter i guld och drömde sin saknad
evig, evig som deras evighetsblomster och lyckades inbilla
sig själfva, att de kunde minnas ...
Ett djupt svårmod betog Hessler, medan dessa tankar
susade genom hans själ. Åter betraktade han den döde,
och den långa striden mellan dem båda föreföll honom med
ens så förunderligt absurd och meningslös. De hade hatat
hvarandra, hatat utan att känna hvarandra. Och hvarför?
Hessler blygdes i detta ögonblick nästan att tänka på
orsakerna därtill — så tomma och eländiga föreföllo deras
meningsstrider inför den dödens realitet, som snart skulle
förena dem båda i en gemensam tomhet. Hata en som
skulle dö! Människorna funno då icke sitt mått rågadt. Den
dryck, naturen redan förgiftat med sina tusen smärtor, som
lifvet hvar dag som gick försatte med sina sorgers etter,
måste de då än ytterligare förbittra med sitt hat. Från
alla världens hörn ljödo oräkneliga sårades och förtrampades
rop på ambulans, och ändock fanns det människor, hvilkas
hela lifsarbete gick ut på att lägga hatets och fiendskapens
stenar på den nog tunga börda af bekymmer, som en
varelse hade att bära.
Här ryckte Hessler till åt sina egna tankar och blef
plötsligt mycket blek. Var det domen öfver hans eget lif,
som ofrivilligt uttalades i hans inre? Han ville komma ifrån
denna upprifvande fråga, men han kunde icke, ty han kände
ett djupt öga orörligt fäst på sig, och inför den
smärtsamma strängheten i dess blick föll hvarje undanflykt till
marken ... Åh, han kände henne väl, själfrannsakningens
genius med det mörka, orubbliga ögat. I hans ungdom hade
hon ofta beträdt hans tröskel, men nu hade de
själfanklagel-sens och ödmjukhetens strängar, som förr tonat inom honom,
för länge sedan förstummats. I bitter saknad började han
tänka på den tid, då han efter hvart lyktadt dagsverke
erfor ett oändligt behof att granska och döma sig själf.
Sent på aftonen, när denna nattens stillhet livilade öfverallt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
