Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Hemmets fröjder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
, 101
stänga igen våra rum på aftonen, liksom om
ingenting funnes värdt att se utanför. Men hvad
kan vara härligare att skåda än »himmelens hvalf
tätt inlagt med patener af klart guld» eller att
skåda månen i sin lugna silfverglans skrida öfver
fästet. Och äfven om vi icke med EMERSON inse,
att »den menniska, som sett den uppgående
månen vid midnattstid bryta fram ur molnen,
varit lik en erkeengel närvarande vid ljusets och
verldens skapelse», så tala dock »stjernorna ett
betydelsefullt språk till oss alla, och hvarje
menniska har bland dem en hel skara, som hon kan
rådfråga och se upp till», ty det är icke så mycket,
såsom HELPS på ett ställe säger, »derför att de
leda oss öfver vår rika planets haf, utan derför
att de leda oss öfver vår egen grumlade själs
mörka vatten, som vi i främsta rummet böra söka
göra deras betydelse klar för oss». I sanning
har icke SOUTHEY rätt:
Huru skön är icke natten!
Den friska daggen fyller tysta luften;
Ej moln, ej töcken, ingen dimma skymmer
Den klara himlens rena skönhet,
Och strålande i majestätisk glans går månen
Fram öfver dunkla fästets mörkblå djup.
I hennes stilla sken
så fridfullt jorden hvilar
Och hafvet famnas utaf skyn;
Hur skön är icke natten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
