Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Lifvets strider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
MILTON skådade i sjelfva verket i sin
blindhet långt härligare syner och BEETHOVEN hörde
i sin döfhet mera himmelsk musik än de flesta
af oss någonsin kunna hoppas få se eller höra.
Alla äro vi, då vi icke veta hvad som kan
hända, benägna för att frukta det värsta. Då
vi känna en fara i hela dess vidd, är den till
hälften öfverstånden. Derför frukta vi mera
spöken än röfvare, icke allenast utan skäl, utan
mot alla skäl; ty äfven om spöken funnes till,
huru skulle de kunna skada oss? Och i alla
spökhistorier har ingen, äfven de som sagt sig
hafva sett ett spöke, någonsin påstått sig hafva
vidrört något.
I sin beskrifning af döden skildrar MILTON
det obestämda dunklet på följande betecknande
sätt;
»Den andra skepnaden
— Om det kan kallas skepnad, som ej har
Urskiljbar form i kroppsdel, led och lem;
Om väsen det, som endast skugga tycks,
Och båda tycktes ett — stod svart som natt,
Som tio furier vild och fasansfull
Och svängde hotfull dolk. Hvad hufvud tycks
En liknelse till kunglig krona var.»
Verkan af mörker och ljus till att
åstadkomma skräck skildras på följande sätt i några
af de sublimaste raderna i JoBs bok:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
