Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Lifvets strider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
»Då jag begrundade nattens syner,
Då sömnen faller på menniskorna;
Då kom fruktan och bäfvan mig uppå
Och all min ben förskräcktes,
Och då anden gick fram om mig,
Reste sig håret på minom kropp;
Då stod en för mina ögon
Och dess skapnad kände jag intet;
Han var stilla, och jag hörde en röst:
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud.»
Sålunda vändes skräck i tröst och nåd.
Vi förstora ofta våra bekymmer och
svårigheter och stirra på dem till dess att de
synas mycket större än de verkligen äro.
»Faror äro», säger BACON, »lätta, om de blott
synas lätta; men flera faror hafva bedragit
menniskor än betvingat dem: ja, det skulle vara
bättre att möta somliga faror på halfva vägen,
ehuru de icke komma något nära, än att alltför
länge vänta på deras annalkande; ty om en
menniska väntar för länge, kan det hända henne,
att hon somnar.»
Förutseende är mycket klokt, men högst
dåraktigt är att sörja i förtid; och luftslott äro i
alla händelser vida bättre än inbillade
fängseltorn.
Många af våra sorger äro utan tvifvel
verkliga nog, men likväl äro de inga olyckor.
Det händer olyckligtvis alltför ofta, att vi
Lubbock, Lifvets fröjder. LL. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
