Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Lifvets strider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
genom något falskt steg, med eller utan afsigt,
förlorat den rätta vägen och gått vilse. Kunna
vi då återvända? Kunna vi återtaga hvad vi
förlorat? Det kunna vi. Det är en alltför dyster
åsigt att påstå, att
»En suck för mycket och en kyss för lång,
Så komma dimmor och strida tårar,
Och lifvet aldrig oss mera dårar.”
Vi hafva två ädla yttranden af SOKRATES,
att det är bättre att undvika att göra ondt än
att lida ondt, och att, om en menniska gjort
ondt, är det bättre för henne, att hon straffas,
än att hon förblifver ostraffad.
Vi tala i allmänhet om sjelfviskhet som ett
fel och som om den verkade störande på den
allmänna lyckan. Men detta är icke alltid
rigtigt. Det är beklagansvärdt, att så många
menniskor äro dåraktigt sjelfviska och att de företaga
sig handlingar, som hvarken göra dem sjelfva
eller någon annan lycklig.
Jag kan icke helt och hållet instämma med
GOETHE, ehuru någon sanning dock ligger i hans
yttrande, att »hvarje menniska borde börja med
sig sjelf och först bereda sig sin egen lycka,
hvarigenom slutligen hela verldens lycka skulle blifva
den ovilkorliga följden.» Detta är måhända ett
alltför vidsträckt uttalande, och undantag kunna
naturligtvis anföras, men om hvar och en undveke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
