Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Menniskans bestämmelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
På vägarne till svaghet och förslappning;
Min ålderdom är som en kraftig vinter
Väl kall, men frisk.
Den tredje klagan är, att ålderdomen icke
har några lidelser. »O, ålderns heliga
företrädesrätt, om den i sjelfva verket fråntager oss hvad
som i vår ungdom är vår svåraste brist1» Men
vår naturs högre känslor äro för den skull visst
icke nödvändigtvis försvagade, de kunna fastmer
blifva ännu varmare och klarare, sedan de
befriats från vår lägre naturs gröfre element.
Då kan det i sanning sägas, att »menniskan är
verldens sol; mera än den verkliga solen. Elden
i hennes underbara hjerta är det enda ljus och
den enda värme, som är värd mätning eller
beräkning», säger EMERSON.
»Ensam», säger MANU, »födes hvarje
menniska till verlden; ensam dör hon; ensam
mottager hon belöningen för sina goda gerningar
och ensam straffet för sina synder. Då hon dör,
ligger hennes kropp som ett fallet träd på
jorden, men hennes dygd följer hennes själ.
Derför bör menniskan skörda och förvärfva dygden,
på det att hon må hafva en oskiljaktig
följeslagare i detta mörker, genom hvilket vi alla måste
gå och som är så hårdt att genomvandra.»
Det är icke ovanligt, att många menniskor
med full föresats välja en väg, som de veta,
minst sagdt, icke leder till lycka. De föredraga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
