Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Menniskans bestämmelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
att göra andra olyckliga hellre än att sjelfva vara
lyckliga.
PLATON förklarar detta i »Phaidros» i det han
beskrifver menniskan såsom en sammansatt
varelse, hvilken har tre naturer, och jemför henne
med ett par bevingade hästar och en forman.
»Af de två hästarne är en ädel och af ädelt
ursprung, den andra oädel och af oädelt ursprung,
och, såsom man lätt kan vänta sig, är det icke
en lätt sak att köra.» Den ädla hästen sträfvar
att lyfta vagnen, men den oädla söker draga
ned den.
»Menniskan», säger SHELLEY, »är ett
instrument, som utsättes för en rad yttre och inre
intryck, liksom omvexlingar af en ständigt
föränderlig vind, som träffar en eolsharpa och rör dess
strängar till en ständigt föränderlig melodi.»
CICERO nämner dödens annalkande såsom
ålderdomens fjerde olycka. För många själar är
skuggan af slutet alltid närvarande, liksom
likkistan vid den egyptiska festen, och fördunklar
hela lifvets solsken. Men böra vi verkligen
betrakta döden på detta sätt?
SHELLEYS vackra ord
»Lifvet likt en dôm, med glas af många färger
Med sina fläckar bryter evighetens rena stråle,
Till dess att döden trampar det i smulor»;
innebära, åtminstone synes det så för mig, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
