Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
jag knutit mina händer i vanmäktig förbittring,
jag skulle vägrat att dö, jag skulle bett att få veta
med vad rätt man lät mig förnöta mitt liv som en
maskin och slängde mig på skräphögen, när verket
var utslitet.
Men Emmy var bara nöjd.
— När jag vaknar om rnornarna eller ligger
sömnlös om nätterna och tänker på, att jag slipper
gå på kontoret på morgonen, känner jag det så
ljuvligt, må du tro, sade hon. Och om du visste
vad det är trevligt att ha lov att vara trött!
Livet har så skavt henne intill benet, att hon
inte har någon förnimmelse kvar annat ära
trötthetskänslan och njutningen av att vila. Hora är
fysiskt försonad med döden, och vägen över till
andra sidan blir jämn och utan fasor. Livet tar
för att kunna ge, plågar för att kunna skona,
vredgas för att kunna försona. Det blir till slut
bara att ta hatten av och tiga.
Vid Strandvägen var familjemiddag för de
bröllopshemresta. Allt var fröjd och gamman och
viktighet, och det var ingen, som såg, att jag var
nedstämd, mer än morbror. Efter middagen, som
var komponerad efter grundsatsen, att den, som
icke arbetar, han skall desto mera äta, ropade han
in mig till sig.
— Jag ser, Elisabeth, att det är något, sade han
vänligt. Vill du icke tala om det?
— Jag kan ingenting berätta, snälla morbror,
sade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
