Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aldrig så lite man inte är gift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Elin. Wägner
måga. Hon kallade doktorn av gammal vana vid hans
forna titel, eller kanske blev det kandidat, när hon
inte var riktigt belåten.
»Det vet jag inte», svarade Tora avvisande.
»Skall de förlova sig?»
»Ja, det kan jag verkligen inte säga.»
»Inte det? Ja, inte för jag tror, att den kunde
hålla kandidaten fast i längden.»
»Hon har ju charm», sade Tora, som glömde sin
försiktighet.
»Ja, charmen», sade Charlott trankilt, »den fick han
väl vänja sig vid, men se min erfarenhet är nu den, att
karlarna extimerar en aldrig, ifall man–»
»Nå», trugade Tora obarmhärtigt, »ifall man?»
»Hm, ja», räddade sig Charlott, »ifall man stoppar
deras strumpor i förväg.»
Tora var smått nervös hela julen, värst var det på
julafton, då klockan blev nio, blev halv tio, och hon
satt och väntade på att Birger skulle bryta upp. Men
nu på annandagen, när stunden nalkades, var hon
alldeles lugn. Hon tände sin lilla självförsörjande gran
på fönsterbordet i salen, hon jämkade på
middagsbordets julrosor, över vilka spelade ett blodrött skimmer
från lampan. Denna belysning måste klä Gertrud, det
hela var gjort till gästens röda klänning, i vilken
värdinnan blivit invigd. Själva skinkan bar blodrött
silkespapper till hennes ära.
Gertrud kom först; hon var mycket fin, hon hade
vita sammetsrosor i bröstet. Hennes hand var kall,
och hon var litet vit på läpparna, men hon hade inga
konster för sig med att vilja vända om eller gömma
sig. Hon sattes på Toras kelim, men när det ringde,
grep hon Toras hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
