Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Löftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Löftet
229
»Jag har varit borta en tid.»
»Ja, det har jag sett.»
»Och stridit med döden», tillade han högtidligt.
Visste hon själv vad det var, som blänkte till inom
henne? Var det smärta eller befrielse?
»Och nu är striden förbi?» frågade hon.
»Ja», sade han, »ty nu är jag helt och hållet
övervunnen.»
Hon teg avvaktande.
»Jag ville bara vända mig om en sista gång», sade
han, »och för vår kärleks skull och alla de år du varit
mig när be dig om något.»
Gud vet hur det kom sig — i samma stund visste
hon vad det var. Och i ett ögonblick led hon all den
livslånga ensamhetens fasa, som han ville döma henne
till, henne den barnlösa.
»En önskan», stammade hon, »det är alltid ett
livstecken.»
»Margareta, jag skall dö. Lova mig att bli mitt minne
trogen!»
»Jag glömmer dig aldrig», värjde hon sig.
Hon såg hur han blev ond, som han kunde bli förr
i världen, sunt och hälsosamt ond.
»Glömma! Vad var det nu han hette, som jag var
gift första gången med? För nog har jag varit gift
förr, eller hur?» hånade han. »Ånej, så anspråkslös är
jag inte, att jag tror jag skall bli glömd.»
»Vad är det då du begär?»
»Du får inte gifta om dig», kom det hetsigt. Och
så med något av den forna kraften och myndigheten:
»Jag förbjuder dig det.»
»Det kan du inte», svarade hon lugnt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
