Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Löftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
Elin. Wägner
Herre Gud, han var svartsjuk som fordomdags. Då
älskade han henne, stackars gosse.
»Men så svara då, Margareta!»
»Låt mig tänka efter.»
»Tänka efter!» Han slog handen i stolskarmen. »Och
det svarar mig min egen hustru! Du vet jag var
aldrig svartsjuk på den du var förälskad i före mig.
Jag var nuet, segraren, och jag ägde dig. Men tanken
att jag skall vara borta och du leva och blomma i en
annans famn, den är mig outhärdlig, hör du», skrek
han, »outhärdlig!»
Detta var det viktigaste ögonblicket i hennes liv.
Mannens ögon voro riktade på henne genomträngande,
ångestfullt bedjande.
Det hade varit så bekvämt att ge löftet och se honom
sjunka nöjd in mot kuddarna och dödsdrömmen. Och
ändå var det en klarhet och en visshet inom henne som
aldrig förr, då hon svarade:
»N e j! Jag måste ha min frihet och jag vill inte
bli frestad att bryta något löfte. Jag passar inte, ser
du, att vara ensam, och kan jag finna min lycka–»
»Margareta!» det var ett jämmerrop.
»–-när jag blir ensam», fortsatte hon stadigt,
»så vill jag inte kasta bort den.»
Det blev en lång, djup tystnad, full av outhärdlig
spänning för Margareta, som hade satt framtiden på
ett kort och började tro, att hon förlorat den.
Och så med ens bröt åskvädret löst.
»Jag tänker inte dö», dundrade han, »det kan du
vara lugn för! Jaså du bespetsade dig på att finna en
ny lycka, men den som ämnar leva, det är allt jag det.»
Mannen stod upprätt rakt framför henne och hon
såg på hans hållning, på det viljestarka draget kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
