Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Likbränningens företräden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan de hafva äfven endast tum för tum och under
århundradens strider gifvit vika för de världsliga
myndigheternas sträfvanden att från grafskicket borttaga de
värsta styggelserna, såsom likjordandet i kyrkorna och i
närheten af människoboningarna. Rättvisan fordrar
emellertid det erkännandet, att det ofvan sagda förnämligast
gäller den katolska kyrkan. De protestantiska kyrkorna
hafva, oafsett deras mindre maktmedel, visat sig något
bättre förstå mänsklighetens väl och utvecklingens lagar.
Den spökrädsla, som växt upp ur likjordandets mark,
har varit ett mänsklighetens värkliga plågoris. Med
skräckgestalter förvildar den redan barnets känsliga sinne
och kastar därifrån mörka slagskuggor öfver lifvet. Äfven
Jesu lärjungar plågades af spökrädsla, och få torde de
vara ännu i vår tid, hvilka fullständigt frigjort sig från
alla inbillningsfoster om grafven och dess gäster. Det
har funnits tider; då vidskepelsen häjdlöst brutit fram
såsom en andlig farsot och då vansinnets yrsel gripit hela
folk, såsom under medeltiden, då Veitsdansen och
häxeriväsendet satte på hela tidskiftet sin dystra prägel. Lyckan
och glädjen äro främmande för ett folk, som lider.
Med dödskulten sammanhör också begäret att med
hemska symboler beteckna döden. Sålunda målade
etruskerna med förkärlek sådana scenerier som en människa
i dödskamp och svarta andar hvilka plågade de döende.
Medeltidens betryckta folk målade groteska dödsdanser
som anfördes af benrangelsmannen, hvilken, försedd med
lie, var deras ofta återkommande beteckningssätt för
döden; och deras heligaste symbol var bilden af den på
korset marterade frälsaren. Romarne afbildade "larverna"
eller de osaliga döda såsom skelett, således gestalter
tagna ur likjordandets begreppssfär, och det torde vara
skäl att lägga märke till den iakttagelse man gjorde i
Rom, enligt hvad Horatius anför, att den på Esqvilinska
kullen liggande begrafningsplatsen var ock skådeplatsen
för besvärjelser och vidskepelser af olika slag, men ej
kolumbarierna med de brändas aska. Korslagda
benknotor med en grinande dödskalle är en omtyckt symbol
ännu i vår tid.
Ja, vår tid behärskas ännu i åtskilliga stycken af
den här antydda idéströmningen, och därom vittnar bland
mycket annat den rikedom på benämningar, som man har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
