Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsvädret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stugfolket tog illa vid sig igen, då de fick höra detta.
Det var då bra synd om mor, att hon inte fick komma på
kalas till Per Jansas, för där gick det nog ståtligt till. Men
se, att gå ut i stormen en gång till, det var omöjligt. Det
var att sätta livet på spel.
Mor höll med om att det var omöjligt och såg ut, som
om det inte var någon konst alls att sitta stilla hos detta
fattiga folket, när det fanns så mycket gott, som väntade på
henne.
— Om ni inte hade barnena med er, sa stugfolket, så
kanske ni kunde sträva er dit ner.
Mor höll med om det också. Nog skulle hon ha kommit
på kalaset, om hon inte hade haft barnen med sig. Men
dem kunde hon inte ta ut mer i det här vädret.
Nej, det var ingenting att göra vid saken, det kom de sams
om. De tyckte det var så synd om mor. Man kunde riktigt
se på dem hur ledsna de var.
Så på en gång fick matmodern en tanke, som hon blev
mycket glad åt.
— Men kors då! sa hon. Ni kan ju få lämna barnena
här hos oss, om ni har lust till att gå.
De blev så glada åt detta, både matmor och husbonde.
De kunde inte begripa, att de inte hade funderat ut det förut.
Mor krusade lite till en början, men hon gav snart med
sig. De kom överens, att barnen skulle få bli där de var
hela den dagen och natten med, men nästa dag skulle mor
komma tillbaka och hämta dem.
Så gick mor, och där satt lilljänta.
Nu var det riktigt slut med att hon skulle få komma på
julkalas, det insåg hon. Men det hade inte varit lönt att
säga något om att hon ville gå med mor, för detta var ett
så snällt folk, som de hade råkat ut för, så att de hade aldrig
släppt henne åstad. Och inte kunde de gå ifrån lillgossen
båda två heller.
Stugfolket försökte att tala med henne och muntra upp
henne, men hon kunde inte svara ett ord. Hon vände dem
ryggen och ställde sig vid fönstret och såg på ett par stora
björkar, som svingade fram och tillbaka i blåsvädret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
