Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsvädret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hade så många önskningar där hon stod. Bland annat
önskade hon, att blåsvädret skulle ta ett kraftigt tag i den
här stugan och välta omkull den, så att hon skulle kunna
komma ut ur den.
Men, men — — — Detta började se märkvärdigt ut!
Medan hon stod och såg på björkarna, tyckte hon, att de
för vart ögonblick svingade mindre och mindre häftigt. Och
hon tyckte, att dånet och bullret, som hade följt med
stormen, också tog av, och att det inte mer flög omkring
varken stickor eller strån i luften.
Hon visste knappt om hon vågade tro, att hon såg rätt,
men nu var det så stilla, att det nätt och jämnt dallrade
litet i de långa hängkvistarna på björkarna.
Stugfolket satt och jollrade med lillgossen och märkte
ingenting, förrän lilljänta talade om för dem, att nu var
det slut med blåsvädret.
De blev så förvånade, och de sa genast, att det var synd,
att det inte hade slutat upp förut, så att barnen hade fått
gå på julkalaset. För det var inte något roligt att sitta hos
dem hela dagen, det kunde de nog begripa.
Då sa lilljänta, att om hon fick lov, så kunde hon ta
lillgossen med sig och gå till Nygård. Det var bara raka
landsvägen dit, så att hon var säker om att hitta, och inte kunde
de råka ut för något farligt heller så här mittpå dagen.
Det var ett så innerligt snällt folk. De ville inte göra
någon människa ledsen, utan de lät dem gå, både lillgossen
och lilljänta.
Nu var det ju bra alltihop. Vädret var vackert och lugnt,
och det gick lätt att gå, och ingen fanns det, som kunde
befalla lilljänta att sitta stilla eller gå tillbaka, när hon
ville framåt.
Men se, en sak var det ändå, som gjorde henne orolig.
Hon tyckte, att solen sjönk så hastigt borta i sydkanten av
himlen. Inte visste hon vad klockan var, men tänk, om det
var så långt lidet, att de redan satt till bords i Nygård! Hon
hade en hel mil att gå ännu. Tänk, om hon inte skulle
komma fram till annat än tomma grytor och gnagda ben!
Lillgossen var inte mer än sju år. Det gick inte så värst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
