Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsvädret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
isvägen, sedan stormen hade begynt igen. De kunde inte
stå på sina ben. Det var ingenting annat att göra än att
krypa i land.
Nu skulle man tycka, att det borde vara liksom slut med
lilljänta. Hon hade ställt det så för dem, att man knappt
kunde begripa hur de skulle komma fram till människor
igen. På sjön kunde de inte gå, och där de kom i land, var
det brant berg och stark skog och ingen väg.
Och lillgossen var så trött och uppledsen på alltihop, att
han bara grät.
Hon blev allt också stående stilla på stranden en stund
och såg riktigt handfallen ut.
Men hur det var, så kom hon att tänka på hur hon och
lillgossen brukade åka utför bergklinten där hemma, då
den var isbelagd. Och hon började strax bryta av
grankvistar och lade upp dem i två högar. På den ena satte
hon lillgossen, och sedan la hon sig på knä och sköt ut
både honom och de två granrishögarna på isen igen.
När de kom ut i det starkaste draget, satte hon sig på den
andra gransrishögen, och både hon och lillgossen tog var
sin granrisruska i hand och höll upp dem mot vinden.
Och huj! sa blåsvädret, och hej! sa det. Det ruskade på
dem och svängde dem åt sidan, liksom ville det känna efter
om det kunde rå med dem.
Men så tog det ett karlatag, och i väg for de. Och det gick,
så det gick, ja, som vinden så gick det, och de kände inte
blåsten, de kunde nästan ha trott, att de satt stilla, om inte
stränderna hade rusat förbi dem.
Lillgossen illskrek av glädje, men lilljänta satt med
munnen hårt hopknipen och spanade efter om det inte skulle
komma något nytt hinder och ställa sig emellan henne och
julkalaset.
Det var den raskaste färd, som hon hade gjort i sitt liv.
Det dröjde inte många minuter, förrän de hade framför
sig udden, där de stora Nygårdshusen reste sig.
I Nygård fick folk syn på dem, just som de hade ämnat
sätta sig till bords, och de kunde inte låta bli att springa ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
