Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Snövit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade gjort, om han inte hade skämt bort henne. Men nu
hade söta far satt sig i sinnet, att hon skulle bli efterhållen.
Han tog det så tungt, att han aldrig vågade vara annat än
sträv och allvarsam, då hon fanns i rummet.
För bara ett par månader sen visste inte söta far annat,
än att hon var, som hon skulle vara, men nu dög hon till
rakt ingenting. Säkert blev inte söta far sig lik, förrän hon
hade fått ett helt nytt väsende.
Nu, då klockar Moreus kom, glömde söta far bort denna
tunga bördan och blev som förr. Hon kunde inte låta bli
att tänka, att söta far måtte ha henne mycket kär. Si, vilket
tvång han pålade sig alla dar för hennes skull! Hon var
nog inte söta far så tacksam, som hon borde vara.
Söta mor ville ställa med kvällsmaten själv, för att hon
skulle få visa Ulla Moreus, att de aldrig hade haft sådan
mat på Lövdala som nu. Söta mor visste ju, att Ulla var
den skickligaste kokfrun i socknen och att hon ständigt for
omkring och lagade mat på bröllop och begravningar, så
att hon tyckte, att det lönade sig att krusa för henne. Och
medan söta mor stod framför köksspisen, föreslog Ulla, att
hon och fröken Snövit skulle gå ner till mormor på en stund.
Där nere hos mormor packade Ulla upp ett paket, som
hon hade tagit med för att roa dem. Det var en så präktig
present, som hon hade fått av nådig grevinnan. Aldrig får
man då skratta, som när Ulla berättar hur väl hon står hos
grevinnan och vilka sköna gåvor hon får av henne. En gång
gav hon Ulla en knähund, som inte kunde äta annat än
grädde. Det ska kallas att vara godhjärtad, att ge ett sånt
djur till en fattig klockarhustru, som visst inte alltid har
någon ko att mjölka!
Vet inte om inte Ulla skulle bli ledsen, om grevinnan
en gång gåve henne något, som hon kunde ha gagn av. Ack,
så lustig hon var, då hon packade upp den sista presenten!
”Se nu mans på!” sa hon. ”Så här ska jag komma utstyrd,
när jag reser bort i bondgårdarna för att reda till bröllop.”
Grevinnan tyckte nog, att hon hade tagit sig mycket nära,
då hon hade gett Ulla sin riddräkt. Det var den engelska,
som hon hade ridit med de sista årena: lång, svart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
