Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finnprästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att barnena började tala svenska, kom den gamla oron upp
i dem. Och så tvärt till Pekka. Kanske att prästen ville ha
större lön? Pekka lät dem veta, att han aldrig hade hört
annat, än att prästen var nöjd med en lön, som inte var
större, än vad en dräng hos en svensk bonde hade. Pekka
var den enda där uppe, som hade en smula förstånd.
På samma sätt hade det gått, då han hade lärt
finngummorna att odla lin. Han hade följt med dem och visat dem
alltsammans, hade själv både sått och häcklat och skakat.
Men när de hade hunnit så långt, att de hade eget lin att
spinna i finnpörtena, då hade den gamla oron kommit
tillbaka. Varför hade prästen lärt dem att odla lin? Det var
omöjligt att begripa. De fick lov att ta sin tillflykt till
Pekka igen. Det var väl inte så, att prästen ville ha en ny
väg fram till prästgården? Pekka svarade, att husbonden var
nöjd med den väg, som han hade, fast den var så gropig
och backig, att det knappt var möjligt att komma fram där
med häst annat än på vinterföre.
Å ja, sådant var retsamt, det förstod mor Margreta. Kanske
det var för detta, som han hade sökt sig därifrån?
Det hade gjort sitt till. Han hade funnit det tråkigt, att
han aldrig kunde vinna deras förtroende. Men mest hade det
väl varit, för att modern jämt hade legat över honom med
böner, hon och hela släkten. De var lika omöjliga, de, som
finnbönderna. Skrev oupphörligen till honom, att han
förspillde sitt liv. Frestade honom att söka sig söder ut, så
snart som ett något så när anständigt pastorat blev ledigt.
Det hade nog tröttat honom, men förut hade han inte
frågat efter dem, för han ville göra sin gärning. När så
Sjöskoga...
Han avbröt sig, gick och ställde sig mitt framför
prästdottern och såg på henne.
En sådan som hon, sa han eftertänksamt, kunde han förstås
aldrig få, om han stannade i Finnerud.
Det var då tydligt, att han tyckte, att hon var vacker.
Men det var ingenting mer heller. Han bara såg på henne
som på en livlös bild. Inte en gång söta mor kunde ha funnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
