Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilarstenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Maja Lisa hade gått igenom mycket sedan den dagen,
då hon for ut mot söta far och Raklitz, och nu kunde hon
styra sig på helt annat sätt. Hon bara gled ner från stenen,
lät brevet falla på vägen och började utan att säga ett ord
vandra utför backen.
Hon fick gå en bra lång bit, ända fram till stenmuren,
utan att någon kom efter henne.
Medan hon gick där, kom hon att lägga märke till vad
det var för en vacker kväll. Det var fågelsång i trädena,
myggdans i luften, solglitter på de nyspruckna lövena,
vattensorl i dikena och ett spirande och ett groende bland örter
och gräs, så att man tyckte, att man hörde hur det växte.
Men tänk, att just detta ökade på hennes vrede! Han borde
väl ha begripit, att en sådan kväll fick man lov att komma
på det riktiga sättet, om man alls skulle komma. Ack, om
han hade varit så klok att låta bli! Hon hade inte varit så
olycklig, när hon bara hade gått och drömt om honom.
Han borde också ha haft förstånd att ta reda på hur hon
hade det, innan han for åstad och gjorde henne denna stora
förödmjukelsen. Om han hade vetat, att hon var försonad
med söta far och att söta mor hade rymt sin väg samma
kväll, som han och pastorskan Liljecrona hade varit på
Lövdala, rymt utan att säga ett ord till någon människa
och ännu inte kommit tillbaka, så hade Maja Lisa kunnat
slippa hans barmhärtighet.
Men, i alla fall, detta gjorde just detsamma. Om hon
hade varit i allra största nöd, hade hon blivit lika ond på
honom, därför att han friade av medlidande. Hon skulle
inte ha blivit så ond på en annan, hon skulle inte ha blivit
ond på hans bror, om han hade gjort på samma sätt.
Hon stannade plötsligt. Varför hade hon blivit så ond på
honom? Svaret kom över henne som en uppenbarelse. Det
var därför, att hon älskade honom!
O ja, o ja! Detta var det, som var kärlek. Hon hade läst
om det i böcker, hon hade sjungit om det i visor, men hon
hade inte känt det förr i sin egen själ. Det hade visst legat
och pyrt inom henne som en svag eld hela våren, men hon
hade inte kunnat sätta namn på det. Nu slog kärleken upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
