Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vättarna på Lövdala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men rädd hade hon inte så lätt för att bli. Och det var inte
heller någe att bli rädd för. Det var bara ett par småfolk,
som dansade.
De var två: en herre och en dam, och de var stora som
sex års barn, men mycket smärt och fint byggda. Båda två
var klädda som finaste adelsfolk i svart sammet med spetsar
och galoner. Herrn hade trekantig hatt och värja vid sidan
och silkebroderad rock och spännen i skorna. Damen hade
korta och mycke vida kjortlar, röda strumpor, stor hatt
med plymer och solfjäder i hand. De bara dansade. Han
tog henne vid handen, och med upplyftade armar trippade
de på tå ett stycke framåt, så kastade de om och trippade
tillbaka. De skildes åt, och de for mot varandra och bugade
sig, och till sist tog de varandra om livet och svängde runt.
Det var lilljänta säker om, att hon aldrig hade sett någe
så vackert förr. Det var så fint att se hur de rörde sig: de
bara flög över gräset. Så kunde inte människor dansa. Dessa
här var, som skulle de vara gjorda av luft. De hade ansikten
som det allra finaste porslin och små händer och fötter.
Kära då, den som vore så liten och nätt!
Hon kunde rakt inte gå ifrån dem, så länge som de höll
på och dansade. Hon stod och undrade hur det kom sig, att
de var så glada och att de dansade just i natt. Nå, det var
inte så svårt att förstå. De här var nog de rätta tomtarna
på Lövdala, och de var väl glada åt att allt hade kommit
i de rätta gängorna nu igen, sen Raklitza var borta.
När lilljänta såg dansen, blev hon mer hågad än förut
att tro, att det var sant, som Långe-Bengt hade berättat. Han
var den sista, som hade sett Raklitza. Han hade mött henne
sent på lördagskvälln nere på Svartsjöängarna. Hon hade
sett virrig ut, precis som då hon hade visat sig för honom
första gången, och han påstod alldeles bestämt och sa, att
han kunde svära på det på tinget, att han hade sett henne
gå ner i Svartsjöbäcken.
Kanske det var så, att de rätta vättarna var glada åt att
den kalla och falska sjöråa inte mer hade makt på Lövdala?
Sickna mästare till å dansa! Varför låg en annan och sov
i de ljusa nätterna, varför dansade en inte på det gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
