- Project Runeberg -  Den lilla damen i det stora huset /
131

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

musik till hans förtjusning; som hade eggat de vise
männen till diskussion och övergivit honom för att
ordna bridgebord åt sina gäster; som hade suttit
uppkrupen i den stora stolen lika barnslig som de båda
flickorna; som med en glimt av stål hade dämpat
mannens ysterhet då han hotade att sjunga Mountain
Lads sång; som oförfärad hade suttit grensle på den
halvt drunknande hingsten i baddammen, och som för
några timmar sedan hade uppenbarat sig som en
drömsyn i salongen, distinguerad både till dräkt och
person, för att ta emot sina många gäster.

Stora huset med alla sina värdefulla underverk och
bisarra nyheter tävlade med Paula Forrest om att
sysselsätta hans fantasi. Om och omigen såg han
Dar Hyals smala fingrar gestikulera, Aaron Hancocks
svarta skägg predika Bergsondogmer, Terrence Mc
Fanes fransade rockärmar tacka Gud för de tvåbenta
arbetsdjuren som satte honom i stånd att lata sig
vid Dick Forrests bord och under Dick Forrests
madroñoträd.

Graham knackade ut sin pipa, kastade en sista blick
på det egendomliga rummet, som var inredt med
höjden av komfort, släckte ljuset och låg sedan
sömnlös i mörkret mellan de svala lakanen. Han hörde
åter Paula Forrests skratt, han förnam henne åter i
glimten av silver och stål och styrka, och åter såg han
i mörkret hennes oefterhärmliga sätt att bära upp
sina draperier då hon gick. Den strålande synen var
nästan en plåga, så omöjligt var det honom att förjaga
den ur sina ögon. Den kom alltjämt tillbaka och
flammade framför honom, en rörlig bild av ljus och
färg som han visste var ett alster av hans fantasi,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:22:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lilladamen/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free