KONST 16 Revolutionära rebeller, förena er!, 1967 Artist’s proof, 1966 POLITISK REALISM Den konstnärliga pånyttfödelsen efter Ryska revolutionen blev kortvarig. Stalinbyråkratin krävde en lättfattlig konst som förhärligade samhällsuppbyggnadens hjältar. Diktaten hämmade konstutvecklingen och fick till resultat en socialrealism som i stereotyp form hyllar eliten, militären och familjen. Verkligt slagkraftig blir den politiska konsten först när den passerat den traditionella stafflikonsten och konstmarknaden, när den som i Kina eller på Cuba utnyttjas i den revolutionära kampen och distribueras i form av affischer och flygblad. T.v. en kinesisk affisch. De västerländska konstnärerna har, främst i USA och på kontinenten, varit helt beroende av konsthandeln som genom en skapad efterfrågan sålt deras alster till höga belopp. Den politiska protesten blir då en protest till formen — sakernas grundläggande förhållanden förmår konstnären inte ändra. Exempel på detta dilemma ger svensken Öyvind Fahlström, som kombinerar sitt politiska budskap med popkonstens seriemässiga och schablonartade men lättfattliga realism (nedan).