I.

Det är rätt väl, att det ges menniskor, som äro begärliga på att resa till och med till de mest aflägsna trakter på vår jord, ty genom dem erfara vi, huru det ser ut på andra ställen, utan att vi sjelfva behöfva lemna rummet. Mången gång råka vi i tvifvel, om också allt förhåller sig så, som de berätta oss det. Hos många, såsom hos den verldsberyktade friherren af Münchausen, kan man genast af de första orden se, att deras berättelser äro genomväfda med de gröfsta lögner, beträffande andra, såsom kapten Gulliver, måste vi emellertid medgifva, att om än hans berättelser, t. ex. om Lilliputerne, som endast skulle vara så stora, som ett finger, icke äro så särdeles öfverensstämmande med sanningen, så äro de likväl roande, och jag är öfvertygad, att både gamla och unga, för att tillfredsställa sin nyfikenhet, någon gång skulle vilja resa till ett sådant märkvärdigt litet land, som han beskrifver, endast en jernbana ledde dit.