tillfredsställde honom, då han trodde, att hela trakten var öde och obebodd — förr än han kände ett behof af hvila: han lade sig derföre i det mjuka gräset och hade snart tungt insomnat. Han hade sålunda sofvit länge, då han vaknade och solens strålar bländade hans ögon. Han ville derföre resa sig eller byta om läge, men detta var honom omöjligt; han kände sig väl i besittning af alla sina krafter, men hvarje del af hans kropp, till och med håret, satt fast vid jorden, och rundt omkring sig hörde han ett sakta stoj och buller, icke olikt fåglarnes qvitter. Han funderade just på, hvad härtill kunde vara orsaken, då han märkte, att någonting kröp omkring på hans kropp, och snart såg han en liten varelse, som närmade sig hans hals och knappt var så stor, som ett finger; den hade kläder på sig, var beväpnad med båge, pilar och koger, korteligen såg ut som en menniska i ytterst förminskad skala, och denna åtföljdes snart af 40 till 50 andra, som gingo upp på hans bröst. Förskräckt uppgaf Gulliver ett skrik; hans röst förekom troligtvis dessa små menniskovarelser lik ett tordön, och, liksom träffade deraf, störtade de förfärade ned från hans kropp, så att säkerligen många af de