täcka småvarelserna afbröto armar och ben. Efter mycken ansträngning lyckades det slutligen Gulliver att få den ena armen fri, och alla syntes nu med förskräckelse taga flykten, men han märkte snart, att de små varelserna också kunde försvara sig och angripa honom. På ett högt kommandorop flög det en svärm pilar mot hans utsträckta hand, af hvilka väl 50, så stora som små knappnålar, blefvo fastsittande i densamma, och man syntes till och med vilja krossa honom genom att med kastmaskiner slunga stenar på honom, hvilka icke voro större, än bönor; ja en af de tappraste bland dessa småmenniskor försökte äfven att med ett spjut genomborra hans hjerta, men förgäfves, ty lyckligtvis hade Gulliver på sig ett läderkyller. Gulliver trodde nu, att han borde förhålla sig lugnt, intill dess han finge se, hvad man vidare ville företaga med honom. Snart derefter hörde han dem timra vid hans venstra öra; han såg, att på sidan om honom reste sig en ställning, att man uppreste stegar, och slutligen uppsteg en liten gammal man med några ledsagare på ställningen och höll ett långt högtidligt tal till honom; men emedan han icke kunde språket, förstod han blott så mycket, att man antydde honom, att det