icke skulle vederfaras honom något ondt, om han förhölle sig stilla, men att han i motsatt fall skulle få känna hela deras makt. Gulliver tillkännagaf genom tecken sitt fredliga sinnelag och bad endast om mat och dryck, emedan han var hungrig och törstig, och härmed tycktes man vara mycket förnöjd. Icke långt derefter upprestes stegar mot honom, och man tillförde honom mat, bestående af de skönaste lammkotletter, kalfstekar och andra väl tillagade rätter. Hans oerhörda aptit syntes roa dem, liksom också hans törst, ty han tömde på en gång hela fat af deras vin. Lilliputerne — ty så hette de små menniskorna — jublade och dansade af glädje häröfver rundtomkring på honom, och då han, för att roa dem, slutligen kastade de tomma faten högt upp i luften, kände deras hänförelse inga gränsor. Knappt var detta slutadt, innan ett annat skådespel framställdes. En kejserlig mission kom med en svit af tolf lilliputer upp på hans bröst, visade honom sitt stora kreditif, hvarpå hängde ett väldigt sigill, så stort som en linsärt, och höll ett långt tal till honom. Det enda Gulliver förstod deraf, var, att han skulle föras till hufvudstaden; han bad väl om fullkomlig frihet, men detta afslogs helt och hållet.