framträdde en dumdristig Lilliput och sköt med ens en pil på honom. Detta lockade flere af dessa småmenniskor att göra detsamma; men anföraren för Gullivers betäckning lät gripa dem alla och genom sitt folk föra dem till honom. Gulliver lät nöja sig med att stryka dem tillsammans med handen; fem nedstoppade han utan vidare omständigheter i sin rockficka, men den sjette, som varit nära att skjuta ut hans öga, gjorde han min af att vilja spisa lefvande. Den lilla tovasingen skrek, som om han varit spetsad, och kämpade med händer och fötter mot Gullivers tänder. Men då denne nu lät det stanna med skrämsel och deremot framtog pennknifven, började till och med alla de kringstående att uppgifva ett högt jemmerskri, ty man trodde nu, att Gulliver ville afskära strupen på honom; så illa var det likväl icke menadt. Ädelmodigt lossade han blott hans band, och till allas glädje lät han honom springa. De höga bifallsropen tycktes aldrig vilja upphöra. Gulliver tog derpå den ena efter den andra af fångarne upp ur fickan och gjorde på samma sätt med dem, men de kringstående visste nu redan, huru litet man behöfde frukta för jättens vrede, och den allmänna munterheten och skrattet fortforo derföre, till