Hans sätt att föra kriget skulle emellertid icke kosta någon droppa blod, och derföre var hans bistånd så mycket mer önskligt. Sålunda vadade och samm han öfver till Blefuscu. Gullivers plan gick ut på att bemäktiga sig Blefuscuanernes hufvudflotta, som bestod af 50 krigsskepp, och att föra dem till kejsaren af Lilliput. Detta var ganska lätt för honom. Då den oerhörda jätten; om hvars närvaro i Lilliput man icke haft någon kunskap i Blefuscu, närmade sig stranden och småningom steg upp ur hafvet, tog besättningen på alla skeppen på en gång till flykten. Gulliver hade nu fria händer, med tillhjelp af tågen fästade han krokarne i skeppen och lät sig icke störas häruti, då det redan uppstått stort allarm bland Blefuscuanerne. Trummorna hvirflade, trumpeterna skallade, och hurtigt tågade en hel här på 30,000 man honom till mötes. Med ett par glasögon, som han lyckligtvis hade med sig, skyddade han blott sina ögon mot pilarna, och då han var färdig med sitt arbete, band han ankartågen i en knut, men de tåg, med hvilka skeppen i hamnen lågo för ankar, kapade ha» med sin pennknif, och sålunda gick tåget obehindradt mot Lilliput. Glädjen häröfver var gränslös, kejsaren öfverhopade honom med tacksägelser och