förorsakade stor glädje vid det lilliputska hofvet, ty det var icke af liten vigt för hela landet att hafva en så mäktig stridskamrat, som i allia fall, när det behöfdes, med sin fot kunde krossa en hel armé.

IX.

Gulliver sökte nu framför allt att utspionera den fiendtliga ställningen. Han lade sig bakom en höjd midt emot ön Blefuscu, framtog sin kikare och upptäckte snart hela den fiendtliga flottan, liggande i hamnen. Öarne Lilliput och Blefuscu voro endast skiljda genom ett sund af hundra stegs bredd, och vattnet var endast på de djupaste ställena 70 glumgluff eller 6 fot djupt, och således var hans plan snart upgjord. Han lät från sjöarsenalen utlemna en mängd ankartåg och jernstänger, hvaraf de förra voro så tjocka, som starkt segelgarn, och de sednare i allt fall som strumpstickor. Af de sednare gjorde han krokar, som han fastsatte på ankartågen, och sålunda gick han, afklädd ända till skjortan och sitt läderkyller och med hatten fastbunden på hufvudet, helt allena för att leverera slaget mot Blefuscu.