XVI.

Gulliver styrde nu mot grannskapet af van Diemens land i den tanken att der måhända finna ännu flere sådana små öriken, men förgäfves. Snart såg han deremot på långt afstånd ett seglande fartyg. Han styrde med all kraft emot detsamma, gaf alla möjliga tecken, och snart lossades det skott derifrån som tillkännagåfvo, att man bemärkt honom, och skeppet refvade till och med några segel, på det han hastigare måtte kunna uppnå det. Hvilken glädje för Gulliver, då han märkte, att det var ett engelskt kofferdiskepp, som, kommande från Japan, öfver Söderhafvet ämnade återvända till Europa. Kaptenen emottog honom vänligt och gästfritt, Gulliver stoppade de lefvande djuren i sina rockfickor, allt sitt öfriga förråd tog han med sig, och som han bland besättningen träffade på en gammal bekant, som på allt sätt kunde rekommendera honom hos kaptenen, åtnjöt han också en aktningsfull behandling. Då han i kajutan satt till bords med kaptenen, berättade han sina märkvärdiga äfventyr. Denne såg förundrad på honom och trodde slutligen, att Gulliver antingen ville drifva med honom, eller kanske var rubbad till sina sinnen. Men då framtog Gulliver sina lefvande kor och får och lät dem lustigt springa omkring på bordet, visade honom blefuscuanske kejsarens porträtt och slutligen också penningarne, hvaraf han genast gaf honom, två pungar och lofvade honom en ko och ett par drägtiga får, när han ville föra honom till Europa.